|
I övre Hérault-dalen, mellan Cevennerna och Medelhavet finns la Grotte des Demoiselles. 38 km norr om Montpellier vid vägen mot Granges. Läs mer om detta magnifik platsen här hos oss. År 1929 beslöt "Société des Sites et Monuments du Languedoc Mediterranéen" att gräva den tunnel som numera är ingång. Den är 160 m lång och har en lutning på 36 grader. en linbana på räls för besökarna upp i grottan. Tidigare var enda ingången en naturlig klyfta i bergets övre platå.
I gamla tider trodde man att grottan var befolkad av övernaturliga väsen. På Oc-språket kallades den "la bauma de las fadas, de las damiselas" vilket betyder feernas eller fröknarnas grotta. Flyktingar av skilda slag har funnit skydd här, t.ex. hugenotter under religionskrigen, katoliker och präster under Franska Revolutionen och Skräckväldet. Det första forskarbesöket skedde i mitten av 1700-talet, men först 1883 gjorde den berömde grottforskaren Edouard Alfred Martel en vetenskaplig beskrivning av grottan. Sedan har en ny fe, elekriciteten, förenat sig med legendens feer och skapat möjlighet att inne i grottan se de fantastiska formationerna i välarrangerad belysning. Besöket börjar i ett övre närverk av gångar och rum. Droppstensbildningarna har getts namn, som hjälper åskaådarens fantasi. t.ex. "le Manteau Royal" (den kungliga manteln), "la Salle de la Main" (handens rum), "la Grande Vaaque" (den stora skålen), "les Santons de Provence" (de provencalska figurerna), Plötsligt skymtar man dagsljuset genom den naturliga ingången. Så följer man en bit den väg, som de första forskarna använde (pionjärernas ingång, djävulsstegen) för att inträda i "la Cathédrale des Abîmes" (klyftornas eller det outgrundligas katedral, 52 m hög, 80 m bred och 120 m lång, fylld med fantastiska droppstensbildningar. Man blir helt förstummad. Längst in ser man en stor orgel "Buffet d´Orgues", man kan också urskilja ett bretagnskt kors "Calvair Breton", den stora pelaren "la Grande Colonne", gotiska figurer, en altarhimmel och de tusen pelarnas mur "le Mur aux Mille Colonnes" som skiljer katedralens sidoskepp från det centrala skeppet. Mitt i katedralen står en märklig, underbar stalagmit på en dubbel piedestal "la Vierge avec som Enfant" jungfrun med sitt barn. Skapad av nautren själv i kalkstenens vita renhet. Så fortsätter vandringen mellan droppstennsfigurer till "la Salle de la Musique" (musiksalen) där vår guide knäppte fram melodier på stalaktiter och utförde ett trumsolo på en kalkvägg. En otrolig akustik. Man lämnar musiksalen och når kabelbanan utan att vid något tillfälle ha korsat sin egen väk eller satt sin fot två gånger på samma plats. Tack för bidraget! Texter: hans Olof Trång bilder: Maiken Gadde |
