|
Samisk Mytologi Inledning: Samerna har levt över ett stort område i Europa och utvecklat en egen religion, även om de har influerats av olika kulturfolk genom tiderna. Sedan några hundra år tillbaka har kristendomen satt sin prägel på den samiska kulturen, men delar av den ursprungliga tron som lär vara 10 000 år gammal lever kvar.
Syfte: Jag vill veta mer om vad det egentligen var för något mina förfäder tillbad och trodde på. Frågeställning: Vilka gudar fanns det? Vad hade dessa för funktion? Offerplatsernas och nåjdens syfte. Jämföra omvärldens shamanism med den samiska. Metod och material: Jag är uppvuxen med mycket av dessa berättelser, därför är det svårt för mig att ange källor. Mycket har berättats för mig som barn, och jag kan omöjligen komma ihåg vem som har berättat vad. Min familj och mormor har varit till stor hjälp, samt alla de bra böcker om samernas gamla religion. Gudar I den förkristna, shamanistiska religionen ansåg man att naturen hade en själ. Allting levde och vördades därför. Samerna hade många gudar. Rádienáhttje, Skaparen, var en vilande gud. Han, hans kvinna Rádienáhkka och barnen Rádienbarnne och Rádienniejdda, var de högsta gudarna. De skapade jorden och dess varelser. Förhållandet till naturen har alltid varit vikigt för samernas traditionella tro. Gudar vakade över landskapet och djuren. Det var viktigt att hålla sig väl med naturens gudar och själar, likaväl som med människorna runt omkring en. Det var dessa själar och gudar som delade med sig till människorna och t.ex. gav tillgång till föda, men de kunde också göra så att födan försvann om människorna bröt mot deras regler. I den samiska religionen härskade gudarna. Olika naturfenomen som Solguden, Åskguden, Månguden, och hemmets gudinnor ansågs som gudomliga de var livgivande och hade både en onda och en god sida. Solen Biejvve, var en central gudinna som gav liv till alla varelser. Hon gav ljus, växlighet och värme. Till solen offrades en vit ren. Åskans gud, Dierpmis eller Horagalles gav regn som gjorde att marken blev grön, och med sin pilbåge, regnbågen fördrev han onda gudar och troll. Åskan kunde också vara ond, rasande och farlig för djur och människor. Man tillbad honom att han inte skulle skapa bränder i skogen eller skada något levande. Månen, Mánno, var en gudinna och dyrkades vid nymåne särskilt vid midvinter. Då var det viktigt att man var stilla och man fick inte göra något väsen. Barnen och kvinnorna hade sina gudar. Den viktigaste bland dem var Máttaráhkka, stammodern. Hennes döttrar Sáráhkká, Uksàhkka och Juoksáhkkà hjälpte och stödde kåtans innevånare under livets olika skeden.. De bodde under kåtan. Máttráhkka gav människorna barn och såg till att kvinnan mådde bra under graviditeten. De tre döttrarna hjälpte till vid barnets födelse, bestämde vilket kön barnet skulle ha och vakade över barnet och hemmet. Till Juoksáhkka offrade man om man ville att barnet skulle bli en gosse. När gossebarnet blev nog gammal för att följa med fadern blev andra gudar viktiga för honom, bland andra Bieggaålmai, vindens gud och Liejbålmai, viltets rådare. På många av de samiska trummorna finns dessa gudar och gudinnor avbildade. Riter som utfördes speglade samernas vördnad för naturen och livet omkring dem. Nåjden Samernas shaman kallas nåjd (noajdie, på samiska). Nåjden fungerar som förmedlare mellan människan och de makter av vilka hon känner sig beroende.Samernas uppfattning om själen liknar de flesta andra naturfolks. Varje levande väsen har två slags själar, varav den ena, den s.k. frisjälen, kan frigöra sig från sitt materiella hölje. Nåjden har förmågan att frigöra själen från kroppen och färdas till andra världar för att vinna insikt i (för andra) dolda ting i det förflutna, närvarande och i framtiden. Nåjden söker samverka med skyddsandarna, som han kan komma i kontakt med i drömmar och i extatiska tillstånd. För att nå detta extatiska tillstånd och frammana andarna användes jojken (från samiskans jougam), en magisk sång, ofta kombinerad med trummande för att framkalla trance. Jojken betraktas än i dag som synd i vissa djupt kristna kretsar. Ett nordsamiskt ord för nåjder är govlar, som betyder botare, helbrägdagörare. I dag finns inte några samiska shamaner som utövar sin verksamhet enligt ovan nämnda definition. Däremot finns fortfarande åtskilliga samiska botare, varav en del använder trumma. Botarna uppges i många fall kunna bota även på avstånd. Botandet utförs vanligen med hjälp av mental kraft, örtmediciner, handpåläggning och formelläsning. Samernas medicinska kunnande har sina rötter långt tillbaka i tiden. Ett exempel på specifik samisk behandling är renost på frostskador. Den magiska boten syftar till att driva ut något ur den sjuke eller att tillföra något som saknas. Utdrivningen kunde ske genom tunder- eller moxabränning (torr fnöskesvamp bränns på det sjuka stället), återlåtning, kräkning eller att det sjuka sugs ut av nåjden. Även koppning och överföring av det sjuka till ett föremål förekom. Tillförsel kunde ske genom medicinering eller tillförsel av energier genom handpåläggning. Nåjden i samisk kultur är en shaman; en person som har förmågan att komma i kontakt med andarna på andra sidan. Nåjdens trumma var klädd med garvat, slätt renkalvsskinn. På skinnet målade nåjden bilder med röd färg av albark som kunde föreställa sol, vind, åska, frost och snö, kåtor, renar, fiskebåtar och slädar, rävar, uttrar och andra djur som samerna jagade, samt symboler för gudarna. Nåjden målade också sådant som människorna var rädda för, tex. vargar och björnar, sjukdomar och död. Det farligaste tecknet av allt var det såkallade trollskottet; med det kunde han förtrolla sina fiender och förstena dom. Han kunde också ge dom sjukdomar och olyckor trodde man. Som trumpinne användes en Y- eller T-formig hammare av renhorn. Med hjälp av trumman (och gärna i kombination med jojk och andliga ceremonier) kunde nåjden försätta sig i trance för att komma i kontakt med gudarna. På så sätt kunde han tex. rädda en sjuklings ande eller vinna insikter i (för andra) dolda ting. Trumman kunde också användas till spådom. Nåjden lade då en liten benbit på trumman och medan han sakta trummade med fingrarna flyttade sig benbiten mellan de olika bilderna. När nåjden såg hur benbiten gled, förstod han vad som skulle hända i framtiden. Trumman gav även besked om vilka offer gudarna önskade sig och hjälpandar i djurgestalter betjänade nåjden under hans resa. Under 1600- och 1700-talen förstördes många trummor av kristna missionärer, och samer som höll fast vid sin tro brändes på bål. Offerplatserna Offerplatser var utvalda ställen där man särskilt kände den högre maktens närvaro. Vissa platser i terrängen med märkliga, naturliga formationer ansågs som heliga och var offerplatser. De heliga platserna kunde vara berg, sjöar, forsar som utmärkte sig. En av de mest berömda offer platserna i Lappland var Passekårtje. Namnet betyder " det heliga fallet". I den virvlande vatten massorna vid det heliga fallet stack en brant klippa ut. Denna klippudde var väldigt likt ett stort mansansikte med vattnet rinnande över hakan. På detta väldiga stenhuvud stannade Samerna i för att få offra en utvald ren. Här vid det stora brusande vattenfallet talade naturgudarna ett mäktigt språk. Vid seiten slaktade man oftast en ren, och stök blodet över den. Nåjden var med när samerna offrade till gudarna. Nåjden var länken mellan människan och andevärlden. Samerna offrade av många anledningar, ex. för renarnas välstånd, för fiske- och jaktlycka. för att kunna bli fri från sjukdomar och för att graviditet och förlossning skulle gå bra.Vissa offerplatser var gemensamma för hela byn. Dit kom även folk från andra platser för att offra. Sedan fanns det offerplatser för dem som flyttade längs samma flyttleder eller fiskade i samma sjöar eller älvar, dvs. de som tillhörde samma arbetslag. Vid fiskesjön kunde det finnas en seite, där man offrade för fiskelyckan. Innan en jakttur kunde man offra vid en seite i närheten av kåtan. Man offrade på bestämda märkesdagar, vid bestämda tider på året eller vid speciella händelser. Många seitarr har dessvärre tagits från sina ursprungliga platser och finns idag på museer. Samerna har inte förrän mitten på 1900-talet haft ett eget skriftspråk. Tidigare har alla berättelser förts vidare genom generationer tack vare berättelser. Det fanns nästan en historia till varje ting i en sames liv. Historien om när djuren hittade sin rätta plats Det var på den tiden när djuren jagade tillsammans. En gång gick björnen och vargen, järven och grodan ut med pil och båge för att skaffa lite kött. Under tiden skulle hunden skaffa ved till brasan och haren skulle hämta grytan som köttet skulle kokas i. De träffade snart på en vildrenshjord. Björnen sköt först och pilen träffade en ren i ryggen. Vargen träffade den i bogen, järven i strupen och grodan i hjärtat. Så satte de sig och väntade på hunden och haren skulle komma med sitt. Men ingen kom, så de blev arga på varandra där de satt och började gräla om vem som hade fällt renen. Björnen brummade, vargen ylade och järven morrade. Alla försökte överrösta varandra. Grodan var den enda som inte sa något. Till sist sade Björnen: - Du, groda, får lösa tvisten. Vem av oss var det som sköt renen så att den dog? - Det var väl jag, menade grodan, för det var jag som träffade den i hjärtat. Då blev de andra rasande och kastade sig över grodan: - Du, som varken har päls eller klor eller nos, du kan väl inte skjuta en ren! Och så slog de grodan så att den blev platt och slängde ut den i en vassbevuxen tjärn. Där har den bott sedan dess, och den har blivit allt mindre och mindre med tiden. Då kom haren hoppande. Men någon gryta hade den inte med sig. - Var är grytan du skulle hämta? frågade björnen och vargen och järven. - Å, den var så tung, gnällde haren, jag orkade inte bära den. Titta hur mina, långa öron ser ut! Haren hade sotat ner sina öron för att visa att den hade baxat och stretat med grytan. - Å, vilken latrygg du är! skrek björnen och vargen och järven. Nu gör vi med dig som vi gjorde med grodan. - Vad gjorde ni med grodan? frågade haren. - Vi slog den platt och slängde den i tjärnen. Och så försökte de få tag i haren. Men haren spratt undan, ett hopp hit och ett hopp dit, och så räddande den sig. Och så rör den sig sedan dess för att undkomma faror. Men fortfarande hade hunden inte kommit med ved till brasan. Den hade sökt sig till människorna istället. - Om ni ger mig mat, sade den till dem, så ska jag hjälpa er att hålla samman renhjorden, och skrämma vilddjuren om de kommer. Så gick det till när hunden började arbeta åt människorna, och den kom aldrig tillbaka till de andra djuren. Björnen och vargen och järven orkade till sist inte vänta längre, utan åt köttet rått. Men vänskapen var det slut med. Efteråt gav de sig av åt varsitt håll: Björnen lufsar fram på skogsåsarna, vargen stryker omkring boplatserna och längs stigarna och järven vandrar långt inne bland fjällen. Men haren hoppar överallt. Onda väsen i samiska berättelser 5)Många sagor handlar om Stalo, en stor och dum människa, som inget hellre vill än att äta upp samebarn. Sagorna slutar alltid lyckligt, men om barnen var ute sent på nätterna och sprang fick de höra att om de inte kom in skulle Stalo komma och ta dem. (jmf. jättar) Om barnen lekte vid vatten kunde Tjahcirávga komma och ta dem. (jmf. näcken) Ulda var ett underjordiskt folk som bytte bort sina barn mot samebarn. Men de kunde inte titta på silverföremål, så därför fästes alltid ett silverföremål på barnen, en knapp eller en brosch. Därför har alltid silver varit betydelsefullt för samer. (jmf. troll) Jämförelse med andra kulturers shamanism 6) Schamanismen är en urgammal religion, ett gammalt trossystem och schamanen är dess centrala gestalt. Den indelar universum i tre delar, den överjordiska (gudomliga) den underjordiska (dödsriket) och den värld som vi lever i. Det är anmärkningsvärt att det samiska folket, har bevarat en sådan urgammal tradition som den schamanismiska. Men det är inte det enda folk i Europa som har gjort det. När Mattias Kastren (en finsk folklivsforskare) på mitten av 1800-talet gjorde sina upptäcktsresor i Asien gjorde han en mycket intressant observation. Samtliga de s.k. Altaiska folkens äldsta religioner har man vanligen präglat med schamanism. Kastren var mycket observant. Det som hos finnarna hade bevarats som en mytologisk rest var hos dem uraliska jägarfolken i Sibirien och tills nyligen för samerna ännu ett levande trossystem. Om man studerar musik från Ostjaker och folk kring Amurälven, inte bara de uraliska utan också de andra arktiska folken har dessa sånger som påminner om varandra. Det är detta som är så intressant. Schamanismen är förvisso något som förenar alla uraliska folk, men dessa är inte de enda schamanfolken. Det finns något som kallas för det schamanismiska bältet. Detta sträcker sig från lappland i väster, över norra Europa och Asien, över Berlings sund och ner över hela Nord och Sydamerika samt Grönland. Samerna delade alltså sin religion med indianerna. Någonting som är gemensamt för alla dessa folk är att de lever i närhet med djur och natur. På sin färd mellan världarna spelade den finska schamanen Väinämöinen Kantele, en femsträngad sittra. Även bland andra uraliska skogsfolk spelades stränginstrumentet rituellt. Men bland de nordligare folken som samer, inuiter och samojeder är det trumman som fyller denna rituella funktion. Det är påtagligt hur många öreställningar och riter som går igen hos många, i vissa fall alla schamanismiska folk. Andarna, dödskulten och offerplatserna. Men det kanske mest genomträngande bland det schamanismiska folken är djurkulterna, kanske främst björnkulten. Det finns en björnkult som sträcker sig från norra Skandinavien till Sibirien och norra Amerika. Hur kan man då förklara att folk runt hela den nordligaste delen av jordklotet i sådana detaljer kan dela sin föreställningsvärld? Kan det vara så att dessa föreställningar av rent psykologiska skäl delas av alla folk som lever nära naturen. En teori är att det skulle komma inifrån människan, men det är alldeles för mycket som talar emot det, speciellt i materiella föremål. Det finns tex. schamantrummor från Tungusers och andra Sibiriska folk som är oerhört lika Maputschernas, som är ett sydamerikanskt folkslag, där det finns nästan samma symboler. Dessa symbolerna hittar man även i den samiska mytologin. Många av dessa likheter kan förklaras med de kontakter som dessa olika folk har haft, men det kan knappast vara hela förklaringen. För den landbrygga som förut fanns mellan Asien och Amerika försvann för över 14 000 år sedan. "Det finns tydliga tecken på gemensamt ursprung. Det är svårt att säga för hur länge sedan. Men det är ett gemensamt ursprung man har tagit med sig. Från ett gemensamt ställe i Asien, och spridit därifrån." Hör dem uraliska folken egentligen samman med ett mycket bredare band av arktiska och asiatiska folk. Men denna fråga måste lösas med tvärvetenskap. Gentekniken kommer kanske i framtiden ge oss klarare svar på frågan om alla dessa folk verkligen hör samman, och i så fall hur. Intressant nog menar språkforskaren János Pusztai att det så kallade schamanismiska bältet, åtminstone i Europa och Asien faktiskt hör samman språkligt. Kanske det här härstammar från de allra första religiösa föreställningarna. Som en historiker skriver om de arktiska folkens björnjakt: "Det är frestande att se en förbindelse bakåt i tiden från denna kultur till de ceremoniellt arrangerade björnskallarna i Neandertalarnas och Cro- magnon jägarnas grottor i Europa." Kanske är samernas livsstil deras religiösa föreställningar och deras språk de sista resterna av ett mycket gammalt förflutet, rester som nu långsamt håller på att försvinna. Sammanfattning: Den samiska mytologin och religionen förbjöds när samerna kristnades på 1600-talet. Och med dödsstraff som pålaga lyckades man i stort "utrota" den urgamla shamanismiska tron. Men då inte samerna hade något skriftspråk har delar av religionen och även shamanismen levt kvar i berättelser och sägner. Även stora delar av det vi kallar samekultur har sina föreställningar och sedvanor grundade i den gamla religionen. De samiska shamanerna (nåjderna) brändes på bål om de inte konverterade till ristendomen och nåjden som centralperson i det samiska samhället försvann. Trots detta lever än idag kunskaperna om naturmedicin och botande kvar hos vissa individer. Även spåtrummorna brändes och idag finns endast ett femtiotal kvar på museer, nogsamt insamlade av dåtida vetenskapsmän.Det är intressant att konstatera att den samiska religionen har många gemensamma drag med andra urbefolkningars religioner. Det är möjligt att tänka att dessa religioner uppstått av något som finns i människans psyke eller att de härstammar från en "ur-religion" som delas av mänskligheten. 8.Avslutning: Anledningen till att jag valde Samisk mytologi, var att jag ville lära mig mer, och det har jag verkligen gjort. Det har varit mycket intressant, och jag har fått många nya kunskaper i sådant jag trott mig känna till. Det som slagit mig mest är likheterna mellan kristendomen och den shamanismiska religionen. Tron på en skapare och 3 världar. Kan det vara så att kristendomen uppstått ur en ännu äldre trosuppfattning? Ett arbete av Anna Kärrstedt - Sami |
